Som vi har väntat, i går var debuten i ridhuset vi kunde inte annat än att bara rida med stora leenden. Nog för att hästarna kanske inte var riktigt lika roade av det som vi, så kändes det fantastiskt.
Det regnade ju i dag också, så då kom det till nytta igen och det var fortfarande lika fantastiskt. I dag kändes det som om man skulle kunna ha ridit timme in och timme ut bara för att.
Nåväl verkligheten kom i kapp och det var dags för första ute turen på en dyngblöt travbana med Annie. Nervös jag, hög puls jag nä helt lugn och avslappnad… Eller inte. Med tanke på att de senaste tillfällena som hon tagit för att försöka få av mig varit herr Maxemilian (katt på jakt) och herr Aike på cykel, kunde jag inte annat än vänta mig det värsta av blöt asfalt, bilar, lastbilar och ja vad som helst. Ack så fel jag hade lugn som en filbunke inte det minsta rädd för något. Hon befann sig troligt vis i ett slags chockstadie där hon fick tunnelseende, eller så är det bara så att jag överdriver hennes avsikter…
